Stod och log innanför fönstret i lördags och tänkte tillbaka 10år. Hannah och hennes kompisar var som vanligt ute i parken där vi bodde och lekte i snön. Hon älskade snön min lilla skrutt. Exakt på samma sätt som E gör sprang hon ut och sopade av bilen när den var vit för första gången på vintern. Den lyckan i hennes ögon när jag sa att hon hade skiddag på förskolan glömmer jag aldrig. Ibland blir jag arg på mig själv att jag glömt så många saker men så gör någon av mina lillbusar något som får mig att minnas. Det är en härlig känsla. I fönstret utanför leker dom alla tre. Två lag och bygget av snöborgarna tar form. Dom har börjat hitta sin plats nu utan sin storasyster. Nästan alla var här i helgen. Grill och pulka på schemat. Mina småsyskon är vuxna med egna barn. Får mig att tänka mycket när dom små är nära. Önskar att jag snart kan ta dom till mig utan att bli ledsen och att saknaden efter Hannis inte blir övermäktig när jag har lilla L eller P i min famn. Det blir bättre och bättre ju mer vi ses och det känns underbart:) Snökriget utanför fönstret slutade inte i tårar och bråk denna gång. Halleluja. Älskar dig min vackra ängel./ papps.

Idag får en underbar person äntligen komma till ro hos sin dotter som hon önskade.
Jag träffade dig Cecilia första gången för ca 3 år sedan. Du var en så otroligt viktig person för många och saknaden efter dig är stor.
Jag tänker ofta på när vi kom ner till er några veckor efter Hannis försvann. Det räckte med en väldigt lång kram och att du viskade i mitt öra att du visste att Hannah var på en bättre plats och att hon var den vackraste ängeln för att jag skulle bli lugn inombords. Du är väldigt lik mitt hjärta här hemma Cecilia. Hon var hos dig ofta och du har delat med dig av dina bästa sidor till henne. Jag hoppas att du har sprungit på Hannah där ni är nu och fått träffa henne som du aldrig hann med här nere.

Julen har passerat och snart är det 2015!!
Tiden sedan 1/9 2012 har rusat på i turbofart och jag har nog bara registrerat små delar av dessa år. Väldigt konstig känsla men jag friår att det är kroppens sätt att överleva och försvara sig. Ser fram emot våren och att få lägga universitetsstuderande bakom mig och öppna nya luckor i min kalender. Spännande:)
Gott nytt år min älskade lilla dotter. Tänker på dig dag och natt och hoppas att jag får krama om dig nån dag. Puss puss / papps

I år så har en konstig känsla av att inte ha någon julstämning infunnit sig hos mig.( lugn bara lugn den har kommit nu). Har inte funderat så mycket på vad vi ska göra eller vad man ska köpa till barnen som har det mesta. Vad är julen igentligen? För mig handlar det om att träffa nära och kära och att umgås. Det är konstigt att inte ha barnen på julafton vartannat år. Sjukt tomt och inga dunsar i trappan 05.30 för att obemärkta försöka smita mer och kika under granen vems pakten är och att se om tomten ätit upp smörgåsen på fönsterbrädan.
Som tur är har jag en person i mitt liv som jag kan vara med och som dessutom älskar mig.:)
Tänker ofta på alla dem som sitter ensamma på julen. En del har säkert massa vänner men vill inte tränga sig på hos folk som har släkten där.
När Hannah slets bort så trodde jag att jag skulle gå under. Den känslan av maktlöshet att inte kunna hjälpa henne tillbaka var det värsta.
Jag säger fortfarande väldigt ofta " allt löser sig". Men vissa saker är oåterkalleliga.
Sorgen lägger sig med tiden men saknaden är lika stor varje dag. Det fattas en liten plurig tjej vid vårat middagsbord som aldrig kommer hem igen. Vi lär oss att leva med det men det kommer aldrig vara rätt.
För några veckor sedan satt jag och barnen och tittade på dina filmklipp älskling( sorry om vi stalkar dig men det får vi faktiskt).
Tror det var första gången sedan du flög iväg som vi satt tillsammans och gapskrattade så vi fick tåtar. Du är galen ungen min. Vi har ofta tittat på bilder tillsammans men det här var nått helt annat. Du var här igen på nått sätt.
Jag undrar när man ska sluta tänka att allt bara är en dröm och att du bara är hos någon kompis och sover över...
God jul min finaste ängel.
Jag saknar och älskar dig massor./ papps

Livet går hela tiden upp och ner. Det är aldrig en konstant vågrät linje. Saker kommer hända hela tiden och det är bara att ta det som det kommer. Det viktigaste som finns är dem som står dig närmast.
Livet kan vändas upp och ner på en mikrosekund när olyckan eller sjukdomen slår till. Jag har tänkt många gånger på att människor klagar på saker som inte har den minsta viktiga betydelse(det gör även jag så klart). Men varför!!!?
Om man tänker sig för ett par sekunder så inser man väldigt snabbt att man ska vara jävligt glad för det man har.
Min dotter fick aldrig uppleva sin 14årsdag här på jorden!! Vad har jag att gnälla över??
Nada, ingenting. Siltsh.
Jag har träffat mitt livs kärlek. Jag har tre underbara barn. Vad mer kan man önska sig!???
Sluta gnäll och vakna upp. :)
Ta extra hand om S idag Hannis. Hon behöver det. Älskar dig gurkan./papps

Det är många som säger att man kan få kontakt med andra sidan. Jag tror inte det finns en andra sida utan att dom som lämnat oss är här med oss hela tiden. För min del så väntar jag fortfarande på en viss liten ängel. Känslan finns men inga tecken än förutom då Hannis älskade misse Zoey som ofta kommer upp och lägger sig på min mage. Man kan ju alltid hoppas att det är Hannis som lägger henne där. Fått lite indikationer på det:)
November är den månaden som man utan problem skulle kunna hoppa över. Totalt meningslös. Bara massa dåligt väder och mörker. Snart jullov. Hejja hejja.
Undrar om dom firar jul där borta eller om dom följer med oss? Många tankar är det. Känns lite onödigt att tänka på dessa saker kan man tycka:). Lördag och helg känns bra.
Saknar dig massor mitt hjärta. Puss puss/ papps.

Igår var det en artikel i Expressen. Fyra tonårstjejer som har fått deras liv tagna ifrån sig av sjuka elaka människor.
Jag gav mitt godkännande till denna artikel och en bild på Hannis. Detta i tron om att det skulle tas upp och ev debatteras om Sveriges rättsystem och pinsamt dåliga mentalsjukvård.
Men icke då.. Inte ett ord om detta och det blev ännu en sliskig artikel om hur dåligt vi anhöriga mår. Hejja hejja. Sälja fler lösnummer.. Hejja hejja. Man skyller på platsbrist. Haha.
Man lär så länge man lever heter det väl:)
Hursom så kändes det ok att se tidningen.
Lite sjukt att se sin dotter på förstasidan igen. Förra gången ensam, nu med tre andra tjejer. Fy fan säger jag bara.. Hur kan detta hända? Vi lever i ett så sjukt samhälle. Det finns ju inga gränser längre.
Jag skulle göra vad som helst för att kunna vrida tillbaka tiden och vara på plats i trapphuset och stoppa dig Liam Hamilton innan du tog livet av min dotter. Men det kan jag tyvärr inte. Jag tycker väldigt synd om din familj som måste leva med att du har mördat en liten flicka pga att det hördes ljud från hennes lägenhet.
Jag ska aldrig mer skriva ditt namn här i bloggen för det här är min dotters plats. Jag var dock tvungen denna gång och jag vet att Hannah gav mig ok.
Jag älskar dig mitt lilla skrutt.
En liten som du aldrig har träffat har lärt sig säga ditt namn nu:)
/ papps

Om ett år blir det Hannis lillebror storebror..
Han kommer då vara äldre än hans storasyster var när hon lämnade oss. Väldigt konstig känsla. Jag vet inte om man tänker på detta när äldre personer går bort. Kanske samma sak vad vet jag.. Jag ska prata mer med honom om det senare. Mina små krigare är så sjukt starka och jag hoppas att dom fortsätter att kunna prata om sin syster. Det bästa som finns är att sitta och lyssna på när dom berättar om hur Hannis gjorde och var. Tex saker hon sa på ett speciellt sätt eller rörelser. Att prata om henne är ett bra sätt att minnas men det rör också upp väldigt många känslor och det är inte alltid läge att påminna. Man får tänka sig för lite. Åkte förbi Hannis i torsdags förra veckan. Bara på vägen utanför. Inland räcker det så.
Just nu känns allt lite övermäktigt. Mycket på jobbet, mycket i skolan. Måste ta en sak i taget och försöka få lite focus. Sista fisketävlingen nu på lördag. Sen kör vi skolan:)
Såg dock att det finns läge att åka till Rugen i november. Drömmer vidare om det ett par år tror jag:) Älskar dig min lilla snorpa och om du fått nån ny vän där uppe så ta hand om henne./ papps.

Är något som ingår. Det är inget som man kommer ifrån vare sig man vill eller inte. Så här i efterhand på kvällen så är det ju ganska trevligt med alla grattis.:) men det är något som fattas.. Som tur är har jag tre små tidningar här som gör min dag. Att vakna upp och höra deras tisslande och tasslande om vem som ska bära vad får tårarna att komma. Dock av glädje. Vet att du är här min lilla Hamnah. Vet att du vill vara med och det är du på ditt sätt. Tror iofs att du hade gnällt rätt mycket på tiden och klampat upp igen efter sången:)
Älskar dig min ängel/ papps.

Är väldigt lång tid utan att få krama om sitt barn. 762 dagar blir dessutom längre när man vet att man aldrig kommer få göra det igen.
760 dagar sedan jag släppte av dig vid busshållplatsen utan för din nya skola som du tyckte så mycket om. Lätt stressad men i tid. :)
Du sprang iväg i regnet utan jacka som vanligt, med din svarta ryggsäck på ena axeln.
Blåa jeans och vit svart randig tröja. Vita converse.. 760 dagar och jag kommer aldrig glömma.. Alltid tänker jag på dig..
762 dagar är väldigt lång tid. Ta vara på tiden..
Älskar dig busunge/ papps.

Länge sedan jag tittade in här nu. Vet inte riktigt varför det blir så. Kanske det river upp för många sår?.
Min finaste lilla Farmor flög upp till Hannis 30/8. En dag innan 1/9.. Jag trodde att det skulle ske samma dag men så blev det inte. Satt med henne en lång stund ett par dagar innan hon gick bort . Det kändes bra och jag vet att dom är tillsammans nu.
Expressen hörde av sig och ville göra en artikel om våld mot unga. Först så skrek min hjärna aldrig men efter att ha pratat med ett par kloka människor bestämde jag mig för att svara på några frågor och välja en bild på Hannis. Den har inte tryckts ännu men det blir väl snart.
Jag tänker mycket på Hannahs syskon och hur dom kommer känna för det som hände om några år. Barn sörjer på ett helt annat sätt än vuxna och går vidare snabbare( min åsikt) men vad händer när dom inte är barn längre..?
Vet själv hur man tänkte när man var mellan 15-20. Skulle någon göra nått mot mina syskon hade man ju flippat totalt...
Jag är glad över att jag kan fokusera på dem jag har nära och inte vara arg på en sjuk människa. Självklart kommer det stunder då man är utom sig av ilska och skulle kunna göra vad som helst för att få ro men som tur är så kan jag trycka bort dessa tankar.
Jag undrar då och då hur mördarens föräldrar känner sig? Eller hans bror som var med i lgh... Hur klarar dom av dagen med att deras barn/ bror är en mördare? Sjuk javisst men ändå mördare!
Vi har äntligen orkat med att välja ut en sten till graven. Vi ordnade snabbt fram en liten men lös sten med Hannahs namn men nu hoppas vi att den riktiga kommer snart.:)
Har i all turbulens fått en god vän vars dotter inte heller finns med oss här på jorden. Stenen som hon har är den finaste som jag sett och vi har valt en liknade.
Väldig konstig känsla att stå hos en stenmakare och välja ut en gravsten till sitt barn!! Det ska ju vara tvärt om. Kroppen säger nej. Detta är fel. Stopp. Men det är bara att hoppa ut från planet och hoppas på att fallskärmen öppnar sig:)

Allt gott
Älskar dig min vackra dotter/ papps.

Drömde att Hannah satt i fängelse och skulle ha permission för första gången. 4 timmar skulle vi få vara tillsammans. Det blev något missförstånd med tiden och det var försent.
Vaknade och funderade på om det var en bra dröm eller mardröm! Hjärnan är bra skum ibland. Det går några veckor och sen kommer ett bakslag. Så fungerar livet och jag lär få ha det så. Man måste släppa på trycket i mellan åt för att kunna ta nya krafter.
Funderar rätt mycket på att min äldsta son snart fyller 12. Han börjar sexan till hösten. Det var Hannis sista hela skolår. Konstigt att han snart kommer vara äldre än sin storasyster...
Många tankar far igenom huvudet och det gäller att man känner efter. Annars kan det gå åt skogen. Blev farbror igen för en vecka sedan:) en liten prinsessa som vi ska pussa på idag:) glädje.:)
Håll ett öga på henne min ängel/ papps

Man läser i tidningarna om bilolyckor och bränder där människor förolyckas. Om obotliga sjukdomar och krig. Detta är något som iallafall jag är van vid. Man reagerar mycket sällan för att vi är så övermatade med ledsamheter.
Min ribba för att jag ska bli arg eller upprörd över saker som är fel eller går fel i mitt liv har höjts mycket högt sedan Hannah togs ifrån oss på det mest sjukaste sätt. Man blir nästan imun mot elakheter efter en sådan sak händer.
Det har iallafall varit så i 20 månader nu.Någonting är på väg att ändras kan jag känna. Att Hannah aldrig mer kommer tillbaka har jag för längesedan förstått och fokuserar på dem som är kvar här på jorden. Sorgen och chocken har lagt sig och nu finns bara den eviga saknaden kvar. Eftersom jag inte kan förstå varför mördaren gjorde det så är det väldigt svårt att vara arg en längre tid. Det är helt enkelt för sjukt för att kunna greppa och det kanske är tur...
I Sverige har man som brottsoffer( om jag får kalla oss det) rätten att få reda på när den intagna ska på permis. Detta såg jag som en självklarhet att jag vill veta så man slipper springa på mitt barns mördare på stan.
Det första samtalet gjorde mig iskall. Han skulle ut... 1 år efter...allt kom tillbaka igen och känslan jag fick när polisen knackade på dörren var tillbaka. Dock var det inte så att han skulle ut på semester utan att få specialvård.
Tidpunkter och platser angavs.
Jag sa ok och lade på. Ringde mycket snabbt upp dem igen och sa att jag inte vill ha datum och tider i fortsättningen, bara veckor och stadsdel räcker. All annan info är överflödig.
Vi kommer få leva med att alltid frysa till så fort det knackar på ytterdörren och alltid vakna upp och hoppas att det har varit en lång mardröm. Som tur är har vi varandra och värnar mer om tiden vi har tillsammans. Det är lätt att glömma bort att åren går.
Jag älskar dig min ängel/ papps

Hannah Sofia Karna Hope Bennet föddes den 22/2 1999.
Min lilla söta skrutt kom till världen med buller och bång. Att jag hade gnällt om trötthet innan jag blev pappa är ett skämt.
Efter man blir förälder går kroppen in i nått slags heman mode. En vecka utan sömn är ingenting..
Första barnet var ingen match. Visste ju inte hur man skulle göra så att göra fel var omöjligt. Körde på känsla bara.:)
Det svåra började när Hannis skulle börja på förskolan. Ångest.. Lämna iväg sitt barn..inte kul. Där bestämde jag nog mig att försöka vara så mycket med mina barn som möjligt när dom är små. Jobba kan man göra sen.
Jag är glad för det nu. Alla stunder och alla tidiga dagar jag hämtade henne innan alla andra barn fick gå hem.
Nått att tänka på för er alla som jobbar för långa dagar även fast ni inte behöver.
Snart är det Hannas födelsedag. Känner i magen att det blir värre och värre för varje dag som den kommer närmare. Det är skönt att jag kan prata om det med mina grabbar. Vi pratar ofta om henne i bilen på väg hem från skolan. Hon fattas liksom där. Satt alltid och sjöng, blippade eller surade. Vi känner samma sak alla tre där i bilen. Saknad.
Men vi kämpar på och ska klara av allt som kommer i vår väg. Många saker som var jätteproblem innan Hannis togs ifrån oss är skitsaker nu. Inte mycket som får mig ur balans nu mera. Väljer mina strider och energitjuvar.
Sov gott min ängel/ papps

Igår var vi på julshow. Dans som Hannah älskade.
När jag kom in i lokalen så kändes det konstigt.
Jag har ju varit där så många gånger förrut och tittat på Hannah och tjejerna. Sist vi var här så var det på hannis minnesstund.
Kan vara de känslorna som kommer tillbaka.
Allt var superbra som vanligt. När Hannahs specialgrupp dansade så la en av tjejerna en ros längst fram på senen. Tack tjejer<3
Jag kommer gå på alla julshower för hannis skull så länge jag lever.
Många tankar och känslor idag. Jag saknar dig så otroligt mycket och jag tror det har landat hos mig på riktigt att du är borta.
Jag känner inte att du är här men E gör det hela tiden så det känns bra.
Snart andra julen utan dig min skatt.
Vi grejar det här så oroa dig inte.
Älskar dig Hannis/ papps

Det är först nu som jag verkligen förstår att du aldrig kommer tillbaka mer. Det värker i bröstet varje gång det går upp för mig att du är borta. Jag kan inte förklara känslan. Sorgen är nog den samma för alla som förlorar någon i sin närhet. Tomheten när man förlorar ett barn som skulle varit där hela ens liv är inte normal. Bara en sån sak som en enkel middag är jobbig. Det fattas någon vid bordet. Den känslan får man kanske inte när en äldre person i sin närhet går bort. Som inte är här varje dag om ni förstår hur jag tänker. Detta år har varit väldigt konstigt. Alla försöker så gott det går att anpassa sig. Jag tror det har varit en smekmånad mot vad som kommer. Jag ska försöka skriva om Hannah. Hur hon var som liten och lite vad vi gjorde. Det är fortfarande som en dimma i mitt huvud och bara då och då kommer jag ihåg. Min högsta önskan om att du ska komma hem igen lägger jag undan för nu och fokuserar på dom som är här och nu. Älskar dig stumpan/ pappa.

Jag älskar dig och saknar dig varje sekund min älskade dotter/papps

Länge sedan jag skrev nått nu.
Har liksom inte blivit av bara.
Sommaren är här och vi har varit ute på lite äventyr. Skåne och landet mestedels.
Jag och pojkarna har nyss kommit hem från våran årliga camp, denna gång utan Hannis och hennes bästis. Det kändes väldigt tungt innan men när vi väl landat med båten och kanoterna på vårat speciella ställe längs med väddö kanal så kändes allt bra. Hon är ju alltid med oss på nått sätt ändå.
Jag vaknade i morse och såg Hannahs händer. Då vi var och sa hej då på bårhuset.
Hennes hände låg längs med sidan och var helt mjuka. Fingrarna hade små sår. Hennes nagellack som hon var så nöjd med satt kvar. Såg det när jag tog hennes hand. Jag tvekade länge på om jag skulle orka med att se henne.
Är väldigt glad att jag gjorde det nu. Hennes ansikte var så lent. Hon hade en slöja över huvudet så man såg inga sår. Det var skönt att hon såg så fin ut trotts allt våld hon utsattes för med hammaren. Jag hoppasatt den sjuka människan som gjorde detta mot min finaste dotter måste vakna och somna med bilden av henne på sin näthinna. Han är värd mindre än lort för mig. Kommer alltid känna så tyvärr. Samtidigt tycker jag synd om honom och hans familj. Fy fan för att veta att ens son mördat en liten tjej pga att han tyckte att hon lät lite för mycket i lägenheten ovanför. Skulle vilja träffa mördarens lillebror och prata om allt. Hoppas han orkar med det.
Hannahs bröder lär nog tänka en hel del hämd när dom växer upp. Det skulle jag ha gjort. Jag får prata med dom när dom blir lite äldre om det. Max sa ofta i början att han skulle vilja skjuta mördaren. Förstår hans tanke.
Hoppas ni har det bra där uppe snorpan.
Älskar dig/ papps

Första midsommaren utan min hannis gick bra. Åkte ner till graven en stund och fixade lite. Det var tyst och stilla. Det finns några ställen som ger lugn i själen. Havet är ett, graven ett annat. Två helt olika platser med olika känslor. Att ha en plats att åka till och ventilera är ett måste.
Måla nästa vecka sen bär det av till Skåne en vecka.:)
Fixa sol tack min ängel. / puss papps.