Det är först nu som jag verkligen förstår att du aldrig kommer tillbaka mer. Det värker i bröstet varje gång det går upp för mig att du är borta. Jag kan inte förklara känslan. Sorgen är nog den samma för alla som förlorar någon i sin närhet. Tomheten när man förlorar ett barn som skulle varit där hela ens liv är inte normal. Bara en sån sak som en enkel middag är jobbig. Det fattas någon vid bordet. Den känslan får man kanske inte när en äldre person i sin närhet går bort. Som inte är här varje dag om ni förstår hur jag tänker. Detta år har varit väldigt konstigt. Alla försöker så gott det går att anpassa sig. Jag tror det har varit en smekmånad mot vad som kommer. Jag ska försöka skriva om Hannah. Hur hon var som liten och lite vad vi gjorde. Det är fortfarande som en dimma i mitt huvud och bara då och då kommer jag ihåg. Min högsta önskan om att du ska komma hem igen lägger jag undan för nu och fokuserar på dom som är här och nu. Älskar dig stumpan/ pappa.