Länge sedan jag skrev nått nu.
Har liksom inte blivit av bara.
Sommaren är här och vi har varit ute på lite äventyr. Skåne och landet mestedels.
Jag och pojkarna har nyss kommit hem från våran årliga camp, denna gång utan Hannis och hennes bästis. Det kändes väldigt tungt innan men när vi väl landat med båten och kanoterna på vårat speciella ställe längs med väddö kanal så kändes allt bra. Hon är ju alltid med oss på nått sätt ändå.
Jag vaknade i morse och såg Hannahs händer. Då vi var och sa hej då på bårhuset.
Hennes hände låg längs med sidan och var helt mjuka. Fingrarna hade små sår. Hennes nagellack som hon var så nöjd med satt kvar. Såg det när jag tog hennes hand. Jag tvekade länge på om jag skulle orka med att se henne.
Är väldigt glad att jag gjorde det nu. Hennes ansikte var så lent. Hon hade en slöja över huvudet så man såg inga sår. Det var skönt att hon såg så fin ut trotts allt våld hon utsattes för med hammaren. Jag hoppasatt den sjuka människan som gjorde detta mot min finaste dotter måste vakna och somna med bilden av henne på sin näthinna. Han är värd mindre än lort för mig. Kommer alltid känna så tyvärr. Samtidigt tycker jag synd om honom och hans familj. Fy fan för att veta att ens son mördat en liten tjej pga att han tyckte att hon lät lite för mycket i lägenheten ovanför. Skulle vilja träffa mördarens lillebror och prata om allt. Hoppas han orkar med det.
Hannahs bröder lär nog tänka en hel del hämd när dom växer upp. Det skulle jag ha gjort. Jag får prata med dom när dom blir lite äldre om det. Max sa ofta i början att han skulle vilja skjuta mördaren. Förstår hans tanke.
Hoppas ni har det bra där uppe snorpan.
Älskar dig/ papps