Igår var det en artikel i Expressen. Fyra tonårstjejer som har fått deras liv tagna ifrån sig av sjuka elaka människor.
Jag gav mitt godkännande till denna artikel och en bild på Hannis. Detta i tron om att det skulle tas upp och ev debatteras om Sveriges rättsystem och pinsamt dåliga mentalsjukvård.
Men icke då.. Inte ett ord om detta och det blev ännu en sliskig artikel om hur dåligt vi anhöriga mår. Hejja hejja. Sälja fler lösnummer.. Hejja hejja. Man skyller på platsbrist. Haha.
Man lär så länge man lever heter det väl:)
Hursom så kändes det ok att se tidningen.
Lite sjukt att se sin dotter på förstasidan igen. Förra gången ensam, nu med tre andra tjejer. Fy fan säger jag bara.. Hur kan detta hända? Vi lever i ett så sjukt samhälle. Det finns ju inga gränser längre.
Jag skulle göra vad som helst för att kunna vrida tillbaka tiden och vara på plats i trapphuset och stoppa dig Liam Hamilton innan du tog livet av min dotter. Men det kan jag tyvärr inte. Jag tycker väldigt synd om din familj som måste leva med att du har mördat en liten flicka pga att det hördes ljud från hennes lägenhet.
Jag ska aldrig mer skriva ditt namn här i bloggen för det här är min dotters plats. Jag var dock tvungen denna gång och jag vet att Hannah gav mig ok.
Jag älskar dig mitt lilla skrutt.
En liten som du aldrig har träffat har lärt sig säga ditt namn nu:)
/ papps

Om ett år blir det Hannis lillebror storebror..
Han kommer då vara äldre än hans storasyster var när hon lämnade oss. Väldigt konstig känsla. Jag vet inte om man tänker på detta när äldre personer går bort. Kanske samma sak vad vet jag.. Jag ska prata mer med honom om det senare. Mina små krigare är så sjukt starka och jag hoppas att dom fortsätter att kunna prata om sin syster. Det bästa som finns är att sitta och lyssna på när dom berättar om hur Hannis gjorde och var. Tex saker hon sa på ett speciellt sätt eller rörelser. Att prata om henne är ett bra sätt att minnas men det rör också upp väldigt många känslor och det är inte alltid läge att påminna. Man får tänka sig för lite. Åkte förbi Hannis i torsdags förra veckan. Bara på vägen utanför. Inland räcker det så.
Just nu känns allt lite övermäktigt. Mycket på jobbet, mycket i skolan. Måste ta en sak i taget och försöka få lite focus. Sista fisketävlingen nu på lördag. Sen kör vi skolan:)
Såg dock att det finns läge att åka till Rugen i november. Drömmer vidare om det ett par år tror jag:) Älskar dig min lilla snorpa och om du fått nån ny vän där uppe så ta hand om henne./ papps.

Är något som ingår. Det är inget som man kommer ifrån vare sig man vill eller inte. Så här i efterhand på kvällen så är det ju ganska trevligt med alla grattis.:) men det är något som fattas.. Som tur är har jag tre små tidningar här som gör min dag. Att vakna upp och höra deras tisslande och tasslande om vem som ska bära vad får tårarna att komma. Dock av glädje. Vet att du är här min lilla Hamnah. Vet att du vill vara med och det är du på ditt sätt. Tror iofs att du hade gnällt rätt mycket på tiden och klampat upp igen efter sången:)
Älskar dig min ängel/ papps.

Är väldigt lång tid utan att få krama om sitt barn. 762 dagar blir dessutom längre när man vet att man aldrig kommer få göra det igen.
760 dagar sedan jag släppte av dig vid busshållplatsen utan för din nya skola som du tyckte så mycket om. Lätt stressad men i tid. :)
Du sprang iväg i regnet utan jacka som vanligt, med din svarta ryggsäck på ena axeln.
Blåa jeans och vit svart randig tröja. Vita converse.. 760 dagar och jag kommer aldrig glömma.. Alltid tänker jag på dig..
762 dagar är väldigt lång tid. Ta vara på tiden..
Älskar dig busunge/ papps.