Stod och log innanför fönstret i lördags och tänkte tillbaka 10år. Hannah och hennes kompisar var som vanligt ute i parken där vi bodde och lekte i snön. Hon älskade snön min lilla skrutt. Exakt på samma sätt som E gör sprang hon ut och sopade av bilen när den var vit för första gången på vintern. Den lyckan i hennes ögon när jag sa att hon hade skiddag på förskolan glömmer jag aldrig. Ibland blir jag arg på mig själv att jag glömt så många saker men så gör någon av mina lillbusar något som får mig att minnas. Det är en härlig känsla. I fönstret utanför leker dom alla tre. Två lag och bygget av snöborgarna tar form. Dom har börjat hitta sin plats nu utan sin storasyster. Nästan alla var här i helgen. Grill och pulka på schemat. Mina småsyskon är vuxna med egna barn. Får mig att tänka mycket när dom små är nära. Önskar att jag snart kan ta dom till mig utan att bli ledsen och att saknaden efter Hannis inte blir övermäktig när jag har lilla L eller P i min famn. Det blir bättre och bättre ju mer vi ses och det känns underbart:) Snökriget utanför fönstret slutade inte i tårar och bråk denna gång. Halleluja. Älskar dig min vackra ängel./ papps.