Länge sedan jag tittade in här nu. Vet inte riktigt varför det blir så. Kanske det river upp för många sår?.
Min finaste lilla Farmor flög upp till Hannis 30/8. En dag innan 1/9.. Jag trodde att det skulle ske samma dag men så blev det inte. Satt med henne en lång stund ett par dagar innan hon gick bort . Det kändes bra och jag vet att dom är tillsammans nu.
Expressen hörde av sig och ville göra en artikel om våld mot unga. Först så skrek min hjärna aldrig men efter att ha pratat med ett par kloka människor bestämde jag mig för att svara på några frågor och välja en bild på Hannis. Den har inte tryckts ännu men det blir väl snart.
Jag tänker mycket på Hannahs syskon och hur dom kommer känna för det som hände om några år. Barn sörjer på ett helt annat sätt än vuxna och går vidare snabbare( min åsikt) men vad händer när dom inte är barn längre..?
Vet själv hur man tänkte när man var mellan 15-20. Skulle någon göra nått mot mina syskon hade man ju flippat totalt...
Jag är glad över att jag kan fokusera på dem jag har nära och inte vara arg på en sjuk människa. Självklart kommer det stunder då man är utom sig av ilska och skulle kunna göra vad som helst för att få ro men som tur är så kan jag trycka bort dessa tankar.
Jag undrar då och då hur mördarens föräldrar känner sig? Eller hans bror som var med i lgh... Hur klarar dom av dagen med att deras barn/ bror är en mördare? Sjuk javisst men ändå mördare!
Vi har äntligen orkat med att välja ut en sten till graven. Vi ordnade snabbt fram en liten men lös sten med Hannahs namn men nu hoppas vi att den riktiga kommer snart.:)
Har i all turbulens fått en god vän vars dotter inte heller finns med oss här på jorden. Stenen som hon har är den finaste som jag sett och vi har valt en liknade.
Väldig konstig känsla att stå hos en stenmakare och välja ut en gravsten till sitt barn!! Det ska ju vara tvärt om. Kroppen säger nej. Detta är fel. Stopp. Men det är bara att hoppa ut från planet och hoppas på att fallskärmen öppnar sig:)

Allt gott
Älskar dig min vackra dotter/ papps.